Omvänd proveniens …

Författare: Lars Reveman

Proveniens är ett fenomen som skapar vittring för boksamlaren. Åtskilliga läsvärda och intressanta bokhistorier har proveniens som gemensam nämnare. Det inleds med att bokägaren upptäcker intressanta spår i ett nyförvärvat alster; namn-teckningar, exlibris, andra etiketter, andra anteckningar etcetera. Instinkten att finna ut hur boken vandrat från ägare till ägare under bokens livstid har väckts och det stimulerande arbetet med att ”gräva sig bakåt” i bokens historia har påbörjats. Lika stimulerade är det för andra boksamlare att ta del av denna typ av berättelse.
Denna bokhistoria börjar så att säga i andra ändan av ett bokbands historia.
Vi tar det från början. I nummer 93 (våren 2021) av tidskriften BIBLIS läste jag en artikel av Carl-Johan Malmberg På spaning efter hertiginnor. Det visade sig vara ett avsnitt ur en kommande bok av Carl-Johan Malmberg Lyckans gåta som skulle avhandla Marcel Prousts mäktiga romansvit På spaning efter den tid som flytt. Eftertexten informerade om att boken förläggs av Wahlström & Widstrands förlag och lanseras i januari 2022. Jag har alltid fascinerats av C-J Malmbergs essäkonst och såg därför med förväntan fram emot den kommande boken. 2022 är dessutom ett märkesår för Proust eftersom På spaning … blev klar våren 1922 och Marcel Proust avled den 18 november samma år. Det förflöt ett antal veckor och sen fick jag av någon anledning, som jag inte kan härleda i efterhand, plötsligt infallet att den boken skulle det vara trevligt att binda in på ett konstfullt och unikt sätt. Jag har under senare år samlat på mig ett antal konstfullt handbundna böcker av olika bokbindare så det fanns en viss logik i tanken men infall och hugskott stannar ofta på detta stadium. Dock inte denna gång.
Jag bestämde mig för att kontakta förlaget men eftersom jag inte känner eller har haft kontakt med någon vare sig på Bonniers eller dotterbolaget Wahlström & Widstrand så fick börja med att leta på hemsidan. Detta blev jag inte mycket klokare av och bestämde mig därför för att börja ”uppifrån” och tillskrev marknadschefen. För att något gardera mig så skrev jag att min frågeställning säkert var mycket udda men jag undrade om det var möjligt att få köpa nämnda bok i lösa lägg. Jag förklarade självklart mitt intresse för och samlande av handbunda band av olika bokbindare och det ideala med att gå till bokbindaren med en bok i lösa ark istället för att slakta ett förlagsband. Marknadschefen svarade, till min förvåning, mer eller mindre med vändande post och bekräftade att min förfrågan var mycket udda men därför också lite kul varför han hade vidarebefordrat mitt brev till en redaktionschef som kanske kunde hjälpa mig. Kort därefter hörde redaktions-chefen av sig och ”gladdes över att jag hade ett passionerat intresse för hand-bundna böcker”. ”Vi brukar inte sälja böcker i lösa lägg” men jag skall se vad jag kan göra var budskapet.
Därefter var det tyst så länge att jag befarade att allt runnit ut i sanden. Boken publicerades enligt plan i slutet på januari 2022 och fick lysande recensioner i de tidningar jag läser. Tystnaden från förlaget var frustrerande men det kändes fel att skriva och påminna om min förfrågan. Då fick jag idén att skriva till redaktions-chefen och gratulera till de lysande recensionerna; ”… det måste vara en stor glädje för såväl förlag som författare …”. Jag berörde inte med en stavelse min ursprungliga fråga om boken i lösa lägg. Jag fick omgående svar från redaktions-chefen som bekräftade att de var mycket glada för de fina recensionerna och min begäran var inte bortglömd, det hade bara tagit längre tid än beräknat men boken borde anlända inom en vecka. Vilket skedde och jag var eld och lågor.
Möjligen blev jag alltför upprymd. Jag dristade mig även att kontakta författaren och berätta om mina planer för hans nyutkomna bok. Vi hade ett långt och intressant samtal om böcker och litteratur vilket jag fann mycket stimulerade eftersom jag anser att han är en av våra mest intressanta författare med en häpnadsväckande oeuvre. Vid avslutningen av samtalet påtalade han att jag inte gjort något fel och att han såg poängen med mitt projekt men att han var mycket upprörd över att förlaget gått med på att förse mig med boken i lösa lägg. Något han med eftertryck skulle ta upp med sin förläggare; det rörde sig om ett avtalsbrott, boken fick enbart spridas i exakt den dräkt som överenskommits. Samtalets upplösning gav bitter eftersmak och jag undrade vad jag ställt till med.
Hursomhelst jag försökte att lägga upplevelsen bakom mig och kontaktade omgående den bokbindare som jag valt ut för arbetet, Eva M Eriksson Malmö Nya Bokbinderi, Malmö. Vi träffades i början på året och inlagan överlämnades. Jag berättade att jag ville ha bundet ett så kallat Rubow band och att hon fick välja skinn och skinnfärg utifrån vad hon ansåg skulle passa bra till det unika papper som en konstnär skulle få i uppdrag att skapa. I övrigt fick hon fria händer.
Därefter tog jag kontakt med en konstnär som i ett flertal målningar gestaltat Proust och andra samtida författare och konstnärer och den tid de verkade i; Tonie Roos och frågade om hon kunde tänka sig att ta sig an uppgiften. Hon blev mycket glad över min fråga eftersom ingen hört av sig under hela pandemin men samtidigt mycket konfunderad över uppdraget. Hur skulle en originalmålning kunna användas till ett bokomslag. Jag försökte förklara och berättade om Rubowband men utan större framgång. Vi enades emellertid om att hon skulle skapa några alternativa bildkompositioner och strikt hålla sig till de mått på bildyta som jag angivit och sedan skulle jag och bokbindaren ta hand om resten. Styrkt av konstnärens entusiasm kontaktade jag även galleristen Pia Staël von Holstein och föreslog en Proustutställning i Lund med Tonie Roos målningar.
Sedan förflöt veckor, månader och när jag hade kontakt med konstnären så försäkrade hon att hon jobbade febrilt med bilderna men att det inte var klart än. Däremot så skickade hon mig löpande foton på äldre mycket läckra målningar, en hel del med ”Proustmotiv”; antagligen för att hålla mig lugn. I slutet på april meddelade hon att hon hade lite att visa. Begav mig tämligen omgående till ateljén i Malmö. Jag blev mycket nöjd med de alternativa förslagen som konstnären visade och efter en stunds beskådande berättade jag vilket alternativ jag fann bäst för boken. Glädjande nog var det samma alternativ som även konstnären skattade högst.

Några av de alternativa förslagen:

Därefter bar det iväg till bokbindaren med materialet inklusive de alternativa förslagen. Vi enades om vilka original som skulle pryda bakre pärm, bokrygg och främre pärm. Vi var även rörande överens om hur väl några av de målningar som blev ”över” skulle passa in varför vi bestämde att använda dessa som för- och eftersättspapper. Bokbindarens prognos var att bandet nog skulle kunna vara klart vid midsommar. När midsommarhelgen närmade sig skickade jag en försynt fråga om hur det gick. Fick då klart för mig att tidplanen spruckit och att lite tid till var nödvändigt. När jag i slutet på sommaren bedömde att lite tid hade förflutit hörde jag ånyo av mig och fick då höra att flytt och diverse annat försenat arbetet men jag skulle få bandet i september. I september ändrades leverans till mitten på oktober vilket infriades.

Förseningar till trots; det viktiga var att jag blev nöjd med resultatet och det blev faktiskt till och med klart bättre än vad jag hade förväntat mig. Glädjande för mig var att även konstnären blev mycket entusiastisk, hon hade inte kunnat föreställa sig hur hennes målningar skulle kunna användas till ett bokband.

Här det färdiga bokbandet:

Min tolkning av konstnärens gestaltning av boken:

Bakre pärm – Proust sittande framför Hôtel des Roches Noires i Trouville där han vistades sommartid, strandpromenaden i Trouville/Balbec, det blå glittrande havet …

Pärmrygg – en av alla eleganta damer i På spaning efter den tid som flytt; Madame Swann, furstinnan de Guermantes? …

Främre pärm – Parc Monceau med parkvakten som resolut visslar i sin pipa om någon sneddar över gräsmattan, en ung Marcel/Berättaren med sin älskade Gilbertine, Francoise på språng, näckrosorna, hagtornsblommorna …

Försätts – Proust i grått med erotisk lockelse …

Eftersätts – en åldrad Marcel/Berättaren minns sitt yngre jag och sin älskade Albertine …

Bandet är som nämnts ett så kallat Rubowband. En bokbandstyp som skapades av den danske bokbindaren Henrik Park (1918-1975) under kriget då det var svårt att få tag på skinn av hög kvalitet. Bandtypen karakteriseras av pappersklädda pärmar med skinnskoning på övre och nedre pärmkanter. Mitt band har vinröd skinnskoning, blå skinnkapitäl och kapitälband. Flygande försätts i varierande matchande färger. Samtliga omslag medbundna; inlagan generöst skuren med synliga skärmarkeringar, främre och nedre snitt enbart putsade. Unikt handmålat pärmpapper såväl som försätts- och eftersättspapper i: akvarell, tusch, teckning och collage. Bandet är signerat av såväl bokbindare som konstnär.

Jag hade lovat att sända bilder på det färdiga bandet till förlag och författare. Redaktionschefen svarade snabbt med lovord över det vackra bandet och författaren ”svarade” med en talande tystnad. Det blev en utställning med Tonie Roos på Galleri Kammaren, Lund Proust & Co och i en monter fanns mitt band. Bandet har nu nyligen efter en lång resa landat i mitt i mitt bibliotek och jag läser Lyckans Gåta och På spaning efter den tid som flytt (har kommit till del 5) parallellt. Prousts märkesår 2022 blev för mig något man verkligen kan benämna ett Proustår.

Möjligen blir denna bokhistoria, i en framtid, starten på en provenienskedja …

Falsterbo december 2022

Lars Reveman

Kort om äldre parlörer ”De ahrmi iss pött ånn fot åv pis”

Författare: Lennart Mörking

Parlör (fra, parleur, en språksam person, pratmakare) ”en samling af öfningsexempel för talandet af ett främmande språk”. ”Samtalsordbok”, enligt Nordisk familjebok 1888.  Något senare menar Svensk uppslagsbok (1960) att en parleur rätt och slätt är en talare och parlör en ”samtalsordbok”, förteckning (ofta begreppsmässigt ordnad) på de i samtal vanligaste orden och fraserna.

Äldre parlörer, d.v.s. parlörer tryckta före 1900, förekommer numera ganska sällan i antikvariatsbokhandeln. Av naturliga skäl har de hanterats ovarsamt och de få exemplar som har överlevt till våra dagar är därför oftast i dåligt skick.

     Mitt intresse för parlörer började med boken och filmen om ”Utvandrarna”. På fartyget över Atlanten utspelar sig i filmen några sekvenser där Robert och Elin försöker lära varandra engelska. Till sin hjälp har Robert en parlör, ”En handledning åt Invandrare, som vill inhämta nödtorftig kännedom om det engelska språket för att något så när kunna taga sig fram därmed”. Boken hade han köpt hos en bokhandlare i Karlshamn.

     Vilken tillgång fanns vid tiden för ”Utvandrarna”, och tidigare, på parlörer och vad kunde man lära sig av det nya språket? Kring 1850 d.v.s. vid tiden för briggen Charlottas avsegling från Karlshamn fanns inte mycket och den bok som Vilhelm Moberg refererar till har jag inte lyckats hitta. En genomgång av Libris m.fl. källor indikerar att den första renodlade svensk-engelska parlören trycktes först 1853. Dock fanns flerspråkiga parlörer redan tidigare.  

     Tillgången på parlörer följer väl utvecklingen av undervisningen i utländska språk, först franska och därefter tyska och från mitten av 1850-talet även engelska. Sannolikt hänger detta samman med emigrationen till USA liksom efterfrågan på parlörer generellt sett sammanhänger med förbättrade kommunikationer och därmed ökat resande.

    Parlörerna innehåller oftast även allmän information om landet, mått, mynt och hur man tar sig fram. De speglar dessutom samhällsförhållanden som inte längre finns.

   Talövningar i dessa handböcker bjuder på många roande, och oroande, exempel och understundom med uttalsanvisningar som gör att man undrar hur de någonsin kunde göra sig förstådda. Här följer några exempel från mitt eget bibliotek.

Krutmejer, ”Fransk parlör”, 1819;

Här bjuds på ”förtroliga samtal till nöje och nytta”, t.ex. 51:a samtalet ”Wid en belägring”.

(av utrymmesbrist utelämnar jag den franska översättningen)

”Man vill hota kommendanten med att plundra staden och låta garnisonen springa öfver klingan om han vägrar uppgifva den inom fyrtioåtta timmar.”

52:a samtalet. Efter slagtning. Emellan två öfwerofficerare:

”Våra trupper hafva anställt ett hiskeligt blodbad. Då de inte hade flera patroner i sina patrontaskor slogo de ihiel fienden med gewärskolfwarna.”

Samma parlör bjuder också ett besök hos en bokhandlare:

”Hwad nytt i litteraturen?

Intet stort. Det kommer ingenting ut som är av betydenhet.

Med hwarför låter i bok-handlare icke trycka goda arbeten?

Dertill ha wi  mycket skäl, ty wi kunna icke försälja dem. Allmänhetens

nuwarande smak är förstämd. Man läser blott för tidsfördrif och icke för att lära något.

Dessutom köper man icke en gång de böcker, som man will läsa, man finner mera hushållning i att gå in i ett lånebibliotek, hwarpå wi inte ha brist.”

I ”Tysk och fransk parlör”, 1820 bjuds på följande konversation:

”Skulle ni icke vilja vara detta beskedliga folkets sonhustru?

Jag känner dem icke, men de behagar mig mycket.

De har något så öppet i sitt uppförande.

Men war god och säg mig, på hwad sätt jag skulle bli deras sonhustru. Deras son är blott tio år

och jag är redan sjutton.

De har ännu en som har tjänat soldat och som skall vara en rätt hygglig yngling.

——

Nej, nej, då blir jag häldre ogift.”

Samma parlör inviterar också på ett besök hos en bokbindare:

”Jag är icke alldeles nöjd med de tvenne oktavbanden som ni skickade mig förleden vecka.

Jag hade hwarken begärt förgyllt snitt eller dekorativ bård på sidan.

Jag trodde, nådig Fru, att då det war Pater Bourdaloues, predikningar skulle jag göra wäl om jag gåfwe dem dessa prydnader.

Ni kunde ha inbundit dem i saffian men för övrigt så enkelt som möjligt.”

På 1850-talet reste man uppenbarligen med uppassande personal. I ”Svensk, engelsk, fransk och tysk parlör” från 1853 gäller det inkvartering för tjänstefolket:

”Hvar har frun rum för betjenterna?

Min hustru måste ha sin kammarjungfru bredvid sig.

Jag har rum med smårum bredvid sig.”

”Jag skall göra en lång resa och behöver en stark och bekväm resvagn?

Var så god och stig in i mitt magasin, der äro vagnar af alla slag: täckvagnar, berlinare, triller,  postschäser, kaläscher.”

Hörner, Emigranten 1868:

”Armén är försatt på fredsfot / The army is put on foot of peace / De ahrmi iss pött ånn fot åv pis”

”Han har satt bocken till trädgårdsmästare (att wakta gässen) / He has set a buck to keep the geese / Hi hass sätt ä böck to kip de ghihs”.

Några årtionden senare, 1881, föreligger ”Den tyske reskamraten”, med underrubriken ”Särskilt för dem som resa till eller genom Hamburg” ;

”Vi äro nu i Kiel, mina herrar. Tulluppsyningsmannen skall ni undersöka edra saker. Undersöker man alla sakerna? Nej, endast småsakerna. (Nein, nur das Handgepäck)”

”Här är järnvägsomnibussen.

Jag fruktar att vi komma för sent till första tåget.

Var lugn, min herre, vår omnibuss kommer aldrig för sent.”

”Vi resa med utomordentlig hastighet; hafva vi två lokomotiv?

Jag fruktar för att tåget hoppar ur skenorna.”

Ur ”Den uppriktige engelsmannen” (för utvandrare till Amerika) 9:e upplagan 1898:

”Twå rum för mig och min betjänt.”

Försök till bibliografi över parlörer tryckta före 1900

Eklund, Erik (Anonymt utgiven). Essai pour apprendre facilement et un peu de  tems la langue Francoise, divisé en 60 entretiens et autant de fables avec fugures = Försök til at lät och på kort tid lära fransöska språket, fördelt uti 60 samtal och öfwen så många fabler, med kopparstycken. Med 60 kopparstick. Directeur Pierre Momma, Stockholm 1744. (ej i Libris)

En Nyttig och Tydelig Anwisning til  Swenska och Finska Språket, hwarigenom en som Språket intet-lärt, inhämtar uti Handel, Resor, uti godt Folks samqwäm, frågor och swar tydelig hjelp. Stockholm 1772

Några Samtal af hwilka de som ej kunna det Finska Språket, få en liten början att förstå och tala det. Stockholm 1773

Båda ovanstående finns utgivna i facsimil (Två svensk-finska parlörer från 1700-talet)

Genlis, Stéphanie Félicité/ Krutmejer, David Handbok för resande, eller Manuel du voyageur, contenant les expressions les plus usitées en voyage, et dans les différentes circonstances de la vie, par madame de Genlis ; en quatre langues, française, svédoise, anglaise et allemande. : Suivi d’un Guide du voyageur en Suède de toutes les frontières jusqu’à la capitale, rédigé par l’éditeur. À Norrköping et à Leipsic, An 1807. Stockholm, tryckt hos C.F. Marquard, 1807. 

Tysk och fransysk parlör eller Anwisning till tyska och fransyska språkens talande. Framställd i samtal för bildade umgängen. Örebro, tryckt hos N.M. Lindh, 1820. Anonym upphovsman.(ej i Libris)

Krutmejer, D., Fransk Parleur eller wald samling av franska och swenska samtal, innehållande en praktisk wägledning för begynnare att tala franska språket. Översatt från tyskan. 3:e upplagan. Stockholm 1819 (Marquardska tryckeriet). (4), I-LII,1-184s. (ej i Libris)

1:a upplagan1807, 2:a 1811, 4:e 1824.

The stranger´s guide through Sweden. The second edition carefully revised, and improved by the author. Gothenburg. Geo. Löwegren bookseller and printer. 1824. (Innehåller även en engelsk-svensk parlör) 1:a upplagan 1813.

Eimele, Fredrik. Ny handbok för samtalsöfningar i franska, tyska och svenska språken, jemte en samling af de oumbärligaste ord i det dagliga lifvet. Till undervisning för ungdomen och till bruk för resande samt andra, som vilja lära sig att rätt och ledigt tala de tre språken. Stockholm: J. L. Brundins förlag 1853. (ej i Libris)

Müller, J P Parleur på åtta språk jemte vocabulaire. Örebro. 1844 (ej i Libris)

Jungberg, Carl Gustaf. Svensk, engelsk, fransk och tysk parlör, att begagnas såväl af resande, som för undervisning i skolor och högre läroverk. 1843.

3:e upplaga 1857

Olsson, B [ror], F[erdinand], Svensk, engelsk, fransk och tysk parlör att begagnas såväl af resande, som för skolundervisning: 4:e uppl., genomsedd och tillökad av /B.F. Olsson. 1869

Paban, August Theodor, Fransyska talöfningar för unga flickor med sorgfälligt utarbetade ordförklaringar, som göra dem användbara äfven såsom läsebok. Stockholm 1846.

Jungberg, Carl Gustaf. Svensk och engelsk parlör, att begagnas såväl af resande, som för undervisning i skolor och högre läroverk. 1853

En 5:e upplaga genomsedd och tillökad avv B.F. Ols[s]on utkom 1869.

Jungberg, Carl Gustaf. Svensk och fransk parlör att begagnas såväl af resande som för undervisning i skolor och högre läroverk. 1853.

2:a upplagan 1857

Jungberg, Carl Gustaf. Svensk och tysk parlör att begagnas såväl af resande som för undervisning i skolor och högre läroverk. 1853.

2:a upplagan, Stockholm 1857.

Welander, P.O. Svensk och tysk parlör, samtalsöfningar i svenska och tyska språken, såväl för resande som vid undervisning i skolor. 1855

Welander P.O. Svensk och tysk parlör: innehållande minnesbok och samtalsöfningar såväl för den praktiska undervisningen som för resande/efter P.O. Welinder, Adler Mesnard, G. van den Berg, F. Bresemann m.fl. utarb. och med nya samtal försedd af Aug. Th. Paban. 1866.

D:o 2. öfversedda upplagan 1872, 3:e 1878.

Welander, P.O. Svensk och engelsk parlör: samtalsöfningar i svenska och engelska språken med en särskild afdelning för de engelska språkegenheterna/ såväl för skolor som till sjelfundervisning och för utvandrare.; bearb. Af P.O.W. 1855 Utkom troligen redan 1853 och finns även utgiven som facsimil 2009 (engelska) och 2010 (svenska) (Kessinger publishing)

2:a upplagan 1859, 4:e 1870, 5:e 1878, 6:e 1885.

Adler-Mesnard, E. Fransk parlör öfversatt och lämpad för svenska skolor af Louis Paban. 1856

Finsk parlör: För skolornas behof samt enskildt begagnande [Även finsk titel]. 1860

Paban, August Theodor. Svensk och fransk parlör innehållande minnesbok och samtalsöfningar…: efter de bästa källor utarbetade och med nya samtal försedd af Aug. Paban. 1866.

2:a granskade upplagan 1875, 3:e 1886.

Flügel, C.A. (pseud för Julius Andreas Henning) Den uppriktige Engelsmannen eller konsten att utan lärare på kort tid lära riktigt läsa, skrifva och tala engelska språket, för utvandrare till Amerika. Stockholm C.H. Fahlstedt 1867.

9:e upplagan 1893, 10:e upplagan 1912.

I 1:a (1864), 3:e 1867 och 4:e (1868)  upplagarna  talar man om att ”på åtta dagar” i stället för ”på kort tid”. Samtliga är översatta från den 5:e tyska upplagan.

5:e upplagan 1880

Boken utkom i fler än 10 upplagor samt 1981 i en facsimilupplaga baserad på 10:e upplagan från 1912.

Hörner, H.[Herman]: Emigranten. Nyaste handbok för utvandrare. Innehållande: förenklad engelsk uttals- och språklära; talöfningar med bifogadt uttal samt ordförråd; råd och anvisningar för utvandrare till Amerika, före, under och efter resan, samt Amerikas mynt, mått och vigt. Efter de tillförlitligaste källor af H. Hörner.
Stockholm; Sigfrid Flodins Förlag, 1868. (en facsimil gavs ut 1970)

Engelsk och svensk parlör. 5. Uppl. 1869.

Fransk och svensk parlör. 4.uppl. 1869

Tysk och svensk parlör. 5. Uppl. 1869.

Svensk, engelsk, fransk och tysk parlör, 4. Uppl./genomsedd och tillökad af B.F. Olsson. 1869.

Jungberg, Carl Gustaf. 100 engelska språköfningar. Ny engelsk och svensk parlör. 1870

Jungberg, Carl Gustaf. 152 franska språköfningar. Ny fransk och svensk parlör. 1871.

Ploetz, Karl Julius. Petit vocabulaire francais: en liten parlör bearb. Af C. Löfving. 1871.

24:e upplagan 1884

Svensk, engelsk, fransk och tysk parlör. 4:e uppl./genomsedd och tillökad af B.F. Olsson. 1871.

Reskamraten. Den engelske. Praktisk handledning i eng. hvardagsspråket. Utarb.  Efter Rich. A. Ploetz. Liten 8:o, viij o. 193 s. Stockholm, J.W. Löfving. 80. Kart. 1 kr.

Reskamraten. Den franske. Praktisk handledning i franska hvardagsspråket. Utarb. Efter C. Ploetz. Liten 8:0.viij o. 193 s. Stockholm , J.W. Löfving. 80 Kart 1 kr.

Den tyske reskamraten. Praktisk handledning i tyska hvardagsspråket för svenskar i Tyskland särskilt för dem som resa till eller genom Hamburg. Utarbetad efter Doktor Carl Ploet´z Sprachenführer med flera. 151 s. Stockholm. J.W. Löfvings förlag. Köping 1881.

Svensk och engelsk parlör. 1880

Rysk, svensk och finsk parlör, innehållande samtalsöfningar hufvudsakligen för resande, hvilka besöka Ryssland eller Finland. [Äfven rysk och finsk titel]1881

Svensk och finsk parlör för resande i Finland: [Även finsk titel]. 1883

Lipmanson, Lipman. Neuen sprachenführer. Leitfaden der schwedischen und deutschen Conversations-Sprache…….Ny parlör samtalsöfningar på svenska och tyska språken, innehållande samtal på resor, jernväg, ångbåt etc. till bruk för resande och personer, som egna sig åt studiet af dessa språk. Ny omarbetad och tillökad uppl. 1883

Kortfattad engelsk tolk och vägledare. Särskild bestämd för utvandrare. Regler för engelska språkets uttal, jemte samtal på svenska och engelska.Köpenhamn 1883.

Tryckt hos Chr. Birch, Landemärket 19. 32s. (WorldCat uppger tryckår 1881 och språk danska)

Svensk och fransk parlör. 1884.

Ploetz, Karl Julius. Petit vocabulaire francais: En liten parlör och första hjelpreda för dem som börjar att tala franska språket. Öfversättning från originalets 24:e uppl. 1884

Paban, August Theodor. Svensk och tyska parlör/ efter P.O. Welinder m.fl. 4. Uppl. genomsedd och förbättrad af P.F. Sievers. 1886

Waara, Johan. Svensk-finsk och finsk-svensk parlör och svensk ljudlära. 1889

Waara, Johan. Ruotsalais-suomalainen ja suomalais-ruotsalainen puhe-oppi ynnä suomalainen ja ruotsalainen äänne-ja muoto-oppi lyhennettynä: Svensk-finsk och finsk-svensk parlör m.m. 1889

Svensk och tysk parlör. 1890.

Svensk och engelsk parlör. 2. uppl. 1890

Ny parlör på fyra språk: svenska, engelska, franska och tyska. 1890

Svensk-portugisisk parlör: Kort hjelpredan i portugisiska språket, innehållande lättfattlig uttalslära, formlära samt ordförteckning och samtalsöfningar med särskilt afseende på brasilianska förhållanden. 1890.

Tysk-svensk parlör: Bearb. Efter Dietrichs, ”Den uppriktige Tysken“. 1891.

Dietrich, Udo, Waldemar. Sprechen Sie deutsch? Tysk-svensk parlör innehållande de viktigaste af formläran, samtalsöfningr samt alfabetiskt uppställd ordsamling; bearb. Efter Dietrich ”Den uppriktige tysken”. 1891

Parlör: Sanakirja = Reskamrat. 1896

Jacobson, Helene. Svensk-italiensk parlör 1895. Ny upplaga 1896

Blank, H. Praktisk tysk-svensk fickparlör. 1897

Rysk och svensk, svensk och rysk Parlör: Handbok i svenska och ryska samtalsspråket. 1897

Svensk och tysk Parlör: Ny handbok i tyska samtalsspråket/genomsedd och utarb. af Emy Neyer. 2 uppl. 1899

Om strandade valar i Östersjön

Författare: Björn Dal

Nu är det VALborg och vi har den senaste tiden fått många rapporter om en ung knölval som funnits död, strandad vid Mellby ör på östra Öland. Den uppskattas vara åtta meter lång och det är relativt ovanligt att valar ses annat än vid Västkusten, undantaget tumlare som naturligt hör hemma också i Östersjön. För att stora tand- och bardvalar ska ta sig in i Östersjön måste de passera Öresund eller Stora Bält. Men det händer, och ibland har strandade valar väckt uppståndelse och blivit dokumenterade och avbildade. Här följer ett relativt okänt sådant exempel.

Den 12 november 1709 strandade en knölval strax öster om Ystad vilket väckte stor uppståndelse. Ystad var hamnen för postjakten till Stralsund och nyheter spreds fort över Östersjön till svenska Pommern. Snart nog trycktes en pamflett som på tre sidor berättade om händelsen (på tyska) med ett tillhörande kopparstick! Bilden visar valen liggande på sandstranden med Ystad i bakgrunden, varifrån en ändlös rad av nyfikna kommer vandrande eller till häst. Från en förnämlig vagn i förgrunden har en ståndperson stigit ur och går med sitt sällskap mot valen. En händelse som denna intresserade hög som låg, på stranden har en tiggare tagit tillfället i akt och sträcker fram sin hatt till ett passerande par (se strax ovan valens stjärt). Framställningen ter sig nog så realistisk, men att någon tecknande reporter varit på plats ska vi nog inte föreställa oss.

Detta 13 meter långa ”Meer Wunder” var som synes en tandval, troligen en knölval.  Den beskrivs som särskilt märklig för att kroppen var beströdd med ’kronor och människotänder’ – uppenbart havstulpaner som särskilt gärna slår sig ner på knölvalar. Havstulpanernas skalkrans (’kronor’) har i centrum två rörliga skal, som kan öppnas när djuret behöver sticka ut sina tentakler för att fånga plankton och andra smådjur. De rörliga skalen upplevs och beskrivs här som människotänder! Ytterligare en noterad märkvärdighet är att valen hade sju – det heliga talet – levande små fiskar på sitt huvud. Strandade valar var dåliga omen som förebådade krig, pest och annat elände. De dokumenterades ibland med målningar i kyrkor, där också stora ’valben’ och ’kotor’ kunde få sin plats.

1709 var det oroliga tider, Carl den XII var på krigsstigen i Ukraina. Slaget vid Poltava hade stått mitt i sommaren och valen med sina underliga ’kronor’ blev naturligtvis genast sedd som ett tecken som kunde förebåda krigslycka eller nederlag. Sveriges riksvapen har tre öppna kronor – och här visar de tänderna! Mot denna bakgrund förstår vi också varför värdeperspektivet förmått tecknaren/gravören att överdriva havstulpanernas storlek in absurdum!

Den stora betydelsen av en strandad val understryks av att hela historien berättas i Der mit allerhand Affairen beschäfftigte Secretarius tryckt i Freiburg 1710. Bilden av den strandade valen återkommer i litet format på tryckets frontespis, där vi också finner det svenska lejonet och annat kring svenskarnas krig.

En flitig dr Arnold Japha vid zoologiska museet i Königsberg (nuvarande Kaliningrad) redovisar 1907 i en uppsats alla kända strandade valar i Östersjön och Kattegatt, med början i Weichselmünde år 1291 fram till 1900. Valen i Ystad blir nr 25 i en rad av bortåt 150 fall, men många av dessa är strandade på västkusten under 1800-talet.

En val är särskilt märkvärdig, en ung blåval som togs om hand vid Göteborg 1865 och fick äran att bli världens första uppstoppade val! Som sådan fick den nästan ett nytt liv på landbacken när den förevisades på Stockholmsutställningen 1866. Till den historien hör också en bibliofil sällsynthet, en praktfull foliant med inklistrade originalfotografier. Men ’Malmska hvalen’ är en helt annan historia som det skrivits mycket om och som kan besökas i valsalen på Göteborgs naturhistoriska museum!

Knölvalen på Öland är alltså en i en lång rad, och liksom föregångarna föremål för intresserade besökare. Först bland dessa var säkert trutarna som fått några skrovmål medan turister varnas för att gå för nära – den jästa kroppen förmodas kunna explodera! Stanken skulle kunna omintetgöra sommarturismen i trakten och nu förordas att kadavret dras ut till havs och sprängs.

Vilket öde den strandade knölvalen vid Ystad gick till mötes vet vi inte. Vana vid garverier i städerna var stanken nog inget man oroades av och badturister var knappast uppfunna. Naturen fick nog ha sin gång.

/Björn Dal

”… en raritet som få har sett …” – Arvid Månssons Örtabok 1628

Författare: Per Larson

På auktionssajten Tradera dök det för en tid sedan upp ett synnerligen defekt och hårt slitet exemplar av en svensk örtabok, inte närmare bestämd än ”16-1700-tal”. Av de få bilder som visades i auktionen rådde det inget tvivel om att det var Arvid Månssons Een mykit nyttigt örta book, vilken trycktes i åtta upplagor under perioden 1628–1654 (stavningen varierar något mellan upplagorna). Av typografin att döma kunde den inte vara tryckt av någon annan än Christopher Günther. Frågan var bara vilken upplaga det handlade om. Han tryckte nämligen fyra stycken, den första i Kalmar 1628 och sedan tre i Linköping 1637, 1641 och 1650. De övriga trycktes av Eskil Mattsson i Uppsala 1643 och 1644 och av Ignatius Meurer i Stockholm 1642 och 1654. En jämförelse av auktionsbilderna med upplagorna 1637 och 1650 i Linköpings stiftsbibliotek gav negativt resultat. Återstod då förstaupplagan från Kalmar 1628 – en raritet av högsta rang – och Linköpingsupplagan 1641, också den mycket sällsynt. Enda sättet att komma till klarhet var att ropa hem boken och invänta dess ankomst.

Arvid Månssons örtabok är en tidig form av ”självhjälpsbok” som kapitelvis beskriver en lång rad olika örter och hur de kan användas mot olika sjukdomar. Till skillnad mot tidigare läkeböcker utgår den från växterna och inte från sjukdomarna, vilket gör att den kan betraktas som den första boken på svenska om medicinalväxter. Det var dock inte Arvid Månsson själv som författat innehållet, utan han hade översatt och sammanställt lärdomar inhämtade i utländsk litteratur på latin och tyska. Att den var skriven på svenska, okomplicerad till språket och huvudsakligen inriktad på svenska växter gjorde den mycket populär hos den bredare allmänhet som inte hade råd eller möjlighet att anlita läkare, vilket också förklarar de många upplagorna.

Arvid Månsson var född på 1590-talet i småländska Rydaholms socken och bosatt vid Skaftarps kvarn. Till yrket var han bonde och saknade medicinsk utbildning, vilket inte hindrade honom från att på titelsidan till sin senare Practica (även det en sammanställning och översättning från tyska och latinska källor) titulera sig som ”medico”. Vid sidan av jordbruket tycks han alltså ha bedrivit en framgångsrik praktik som självlärd och självutnämnd naturläkare. En sådan verksamhet var under 1600-talets första hälft inte helt ofarlig – till skillnad från den mer teoretiska läkekonsten byggde örtaböckerna på en kunskap som var grundad på folktro och myter. Det fanns alltid en risk att anklagas för vidskepelse och trolldom, i synnerhet om kurerna misslyckades och någon klagade hos domkapitlet eller häradsrätten. Detta öde drabbade pigan Ingrid Svensson vid mitten av 1700-talet. Hon åtalades vid Växjö tingsrätt för att ha utfört en rad underliga kurer som hon inhämtat från Månssons örtabok. Målet gick ända upp till Göta hovrätt där hon dömdes till böter. Drygt hundra år efter den första tryckningen var örtaboken alltså fortfarande i bruk och kunde få konsekvenser för den som använde den på ett mindre framgångsrikt eller försiktigt sätt. Arvid Månsson tycks själv ha klarat sig ifrån rättsliga efterräkningar, vilket kan ha att göra med att utgivningen redan från början hade kyrkans välsignelse – Växjöbiskopen Petrus Jonae Angermannus redigerade och bekostade den första upplagan och stod som garant för innehållet. I förordet bedyrar biskopen Arvid Månssons förfarenhet på örternas krafter och intygar att han själv och människor i hans omgivning har haft nytta av dessa kunskaper. Arvid Månsson skriver i sitt eget förord att han provat de flesta kurer själv.

Så dök boken till slut upp efter en tid i spänd förväntan, inlagd i en äldre pärm av trä och med ett löst bifogat, handskrivet register över innehållet. En snabb kontroll av vinjetterna och deras placeringar visade att det verkligen var Kalmarupplagan 1628 – ”en raritet som få har sett”, som Ove Hagelin skriver i en uppsats om örtaböckerna i Linnés ungdomsbibliotek (Kronobergsboken 1994). Günthers Kalmartryck tillhör förvisso de sällsyntaste svenska 1600-talstrycken, men KB har ett komplett exemplar och på Carolina Rediviva finns ett exemplar som är komplett sånär som på de avslutande sexton sidorna. Så möjlighet att få se den finns allt. Det här exemplaret var dock som förväntat i sämre skick. Av de ursprungliga (16) + 352 + (22) sidorna återstod bara sidorna 81–318, och bland dessa saknades ytterligare 26 sidor. Det som återstod var alltså drygt hälften av sidorna i boken. Och pappret var solkigt, sprött och med åtskilliga revor, veck, fuktfläckar och mindre pappersförluster.

Träpärmen som boken låg i var av enklast möjliga slag, med urtag för ett spänne som nu saknades och utanpåliggande skinnrygg utan invikning runt pärmkanten. Bakre pärmen hade spruckit på längden och var sammanfogad med två mässingsbleck monterade med kopparnitar som perforerade insidans pärmfyllnad. Bokens bindgarn överensstämde med spåren av infästningen, så sannolikt har den en gång varit bunden i pärmen. Dock fanns ett fragment av en äldre skinnrygg under pärmfyllnaden, så antagligen har bandet tidigare inrymt någon annan bok och återanvänts för örtaboken. Pärmfyllnaden, som förefaller samtida med örtaboken, består av pappersfragment med latinsk handskrift – av stilen att döma utförd av flera personer, kanske av djäknar vid skolan i Kalmar eller Växjö. 

Det handskrivna registret är upprättat i småländska Lilla Häradssjögle den 2 juni 1873 av Claes Otto Johnson, möjligtvis identiskt med den Klas Otto Jonsson (f. 1841) som i folkräkningen 1880 var arrendator i närliggande Långaryd, Näshult. Registret börjar på sidan fem med muskotnöt, som utgör bokens tredje kapitel. Redan då saknades alltså företalen och de två första kapitlen. Därtill saknas kapitel sex till elva och femton. Boken i nuvarande tillstånd börjar mitt i kapitel 16. När registret upprättades för närmare 150 år sedan återstod således drygt sex kapitel till i början som i dag är borta. Registret slutar på sidan 317, så ingenting mer har försvunnit på slutet. De 26 sidor som saknas i inlagan tycks också ha saknats 1873. Märkligt nog har kapitlen numrerats om utifrån vad som återstod av boken och överensstämmer således inte med den ursprungliga kapitelnumreringen. De nya siffrorna har emellertid inte förts in i inlagan, utan den som vill använda registret får utgå från sidhänvisningarna.

Örtaboken tillhör den typ av brukslitteratur – liksom kalendrar, biblar och psalmböcker – som lästes både flitigt och aktivt, och därmed utsattes för hårt slitage. Bland bruksspåren finner man inte sällan anteckningar i marginalen, förstrykningar, understrykningar och liknande. I det egna biblioteket ingår till exempel ett exemplar av Arvid Månssons tidigare nämnda Practica (om åderlåtning, tryckt i Linköping 1642) med åtskilliga recept, kurer, tillägg och kommentarer inskrivna där utrymme medgivits. Av sådan läsargenererad marginalia finns ingenting i detta exemplar av örtaboken. Med ett enda undantag. I kapitel 72 om krasse, som enligt Månsson bland annat ska vara bra som afrodisiakum, har två bokstäver ändrats för hand så att ”renser buuken” i stället lyder ”reeser kuuken”. En vitsig justering eller ett seriöst menat förtydligande? Svårt att säga, för i sak är det ju ett annat sätt att uttrycka vad Månsson avser med ”lust til Quinno”.

Fågelvägen mellan Lilla Häradsskögle utanför Åseda, där registret upprättades, och Arvid Månssons Skaftarp är det bara sju och en halv mil. Vem vet, kanske har boken levt hela sitt liv i Småland fram till dess att den korsade Östgötagränsen på sin resa från Växjö till Linköping för halvtannat år sedan. Hur som helst, sällan tidigare har jag glatt mig så mycket åt att få hem en bok i så uselt skick som denna.

Om Christopher Günthers Kalmartryck finns mer att läsa i undertecknads bok Christopher Günther – Boktryckare i Kalmar 1626–1635 (Linköping, 2018).

/Per Larson

BESÖKET I UNDERJORDEN – Vad en gruvkarta från 1758 har att berätta

Författare: Lennart Mörking

Bakgrunden till denna lilla skrift är att jag för flera år sedan läste ”Bokhistoria” i Lund. Jag var samtidigt yrkesverksam inom industrin med anknytning till gruvverksamhet. Då det blev aktuellt med en uppsats blev jag av UB tillfrågad om jag ville skriva om en kartbok om vilken man inte visste någonting annat än att den kom från De la Gardies samling på Löberöds slott i Skåne och hade skänkts till UB 1848. Det blev en fascinerande resa i svensk politisk-, industriell-, ekonomisk-, medicinsk, och inte minst, svensk personhistoria för att inte tala om svensk kultur- och bokhistoria kopplad till kartbokens utformning. En sammanfattning av allt detta presenteras i det nedanstående.

Kartbokens försättsblad. Lägg märke till den intrikata silhuettklippningen

 I UB:s i Lund samlingar finns en handritad kartbok (De la Gardie Cod. VIII.5) med en inlaga om 14 blad med måtten 287×211 mm. över ”Drott:g LOVISAE ULRICAE GRUFVA vid St: Kopparberget för år 1758. Kartboken är tillägnad Charlotta Taube och försedd med följande åminnelsetext: ”Till åminnelse Öfver Högvälborne Fruu. Grefvinnan Charlotta Taubes Nedgång. I. Drottning Lovisa`Ulrica`Grufva D. 20 Sept: 1758. Överlämnas Denna Charta Af. Fruu Grefvinnans Ödmjukaste Tienarinna Anna Maria Schultz.”

Gruvkartorna är gjorda enligt den s.k. svenska metoden. För varje kartblad kommer man allt djupare ned i gruvan. Schakten, som ger tillträde till de orter som ligger under jord, markeras genom utskurna hål som blir allt mindre. Kartan är signerad Lars Terser och är sannolikt ett beställningsarbete av Anna Maria Schultz. En ”förlaga” till denna karta finns hos Arkivcentrum i Dalarna. Lars Terser var utbildad i matematik och anställd som stigare vid Falu Koppargruva. Han sökte vid flera tillfällen en högre tjänst men blev ständigt ratad och ansågs inte tillräckligt kunnig. Trots detta finns ett stort antal kartor i Arkivcentrum i Dalarna  som är signerade Lars Terser

Kartbokens huvudperson är Charlotta Taube, gift De la Gardie.  Hon var född 1723 som dotter till överamiralen Edvard Didrik Taube och äldre syster till Hedvig Taube som var officiell mätress till Fredrik I och födde honom fyra barn. Hedvig dog 1744, ännu inte fyllda 30 år.

    Charlotta Taube har gått till eftervärlden som en kraftfull upplyst kvinna som genom ett personligt engagemang till förmån för tolv kvinnor, som åtalats för häxeri, men efter en utdragen rättsprocess slutligen frikändes. Charlotta Taubes insats bestod framför allt i att hon utverkade skadestånd till de åtalade kvinnorna och att några av de inblandade domarna åtalades och dömdes.

    Charlotta Taube är också känd som en av de tidigaste förkämparna för koppympningen i Sverige. Hon var god vän med Olof von Dalin, brevväxlade med Carl von Linné och hovdam till drottning Lovisa Ulrica. Hon dog 24 mars 1763 ännu inte fyllda 40 år.

    Besöket i Falu koppargruva ägde rum den 20 september 1758. Under detta besök gästade hon Anna Maria Schultz. Det var under detta besök som hon fick höra talas om häxprocessen eftersom Anna Marias äldre bror Jacob Schultz, som var fältskär vid Dalregementet, hade behandlat och vittnat om de skador som de åtalade kvinnorna hade fått då de utsattes för tortyr under förhören.

    Anna Maria var född 1723 och således jämngammal med Charlotta Taube. Hon var dotter till regementsfältskären Jacob Schultz, som varit med vid Poltava och en av de läkare som behandlat Karl XII efter skottskadan i foten. Efter Poltava satt han fängslad i Tobolsk i Sibirien, men utväxlades 1718, följde kungen till Norge men återkom till Falun som regementsfältskär vid Dalregementet. Flera av Anna Marias syskon fick framträdande positioner inom olika discipliner.

    Anna Maria Schultz gifte sig 1744 med lanträntmästaren Hans Jacob Gahn och blev mor till 12 barn varav 9 nådde vuxen ålder. Sonen Gottlieb blev känd vetenskapsman, nära lierad med Scheele. Han var dessutom en av männen bakom 1809 års regeringsform. Sonen Henric

blev amiralitetsläkare, sonen Carl Pontus generalmajor och yngste sonen Hans Jacob svensk generalkonsul i Cadiz, en av den dåtida svenska internationell handelns knutpunkter.

     Anna Marias man hade varit med på Linnés öländska och gotländska resa och tog senare initiativ till en resa i Dalarna, där tre av parets söner var med för att utforska flora och fauna i linnéansk anda.

    Besöket i Falu Koppargruva ägde rum den 20 september. Samma datum men 10 år senare, 1768 besökte kronprins Gustaf  gruvan och ytterligare 20 år senare, den 20 september 1788 besökte han ånyo gruvan, men nu som kung. Charlottas syster Hedvig hade redan 1732 besökt gruvan.

    På blad 2 har angetts den plats och det djup som HKH Kronprinsen nådde den 21 juni 1755 och på blad 5 det djup som ”Deras Kungl. Maj.ter” (Adolf Fredrik och Ulrica Eleonora) nådde den 21 jun i 1755. På samma kartblad anges också det djup och den plats till vilken Charlotta Taube kom den 20 sept. 1758. På detta och följande kartblad kan man följa hennes klättring/vandring från marknivå via stegar i schakten till orterna och i orterna genom rödmarkerade prickar/ linjer. Man kan således följa Charlotta Taubes besök i gruvan, steg för steg från ”dagbladet” via stegar allt djupare ner i gruvan. 

Frånsett kartans datering 1758 och de noteringar som gjorts i anslutning till besöken och några få andra noteringar finns inga tidsangivelser. Kartans tidsmässiga orientering förutsätter således att försättsbladet finns med och att bladen är numrerade och bundna. Ett enskilt kartblad ger ingen uppgift om ”när” och i många fall inte heller ”var” eftersom ett enskilt kartblad kan betraktas som ett ”isolarion”. Kartan över en enskild ort är likt kartbilden av en flod eller ett område. Den ger intrycket av att ha funnits där alltid och ”ortsnamn” med förklaringar är något som den enskilde, resenären har tillfogat senare

Behovet av att illustrera komplicerade strukturer finns inte minst inom anatomin. Från 1500-talet och senare finns många exempel på anatomiska planschverk där man successivt ”klär av människan” och från 17- och 1800-talen finns exempel på hur trädgårdsarkitekter illustrerade sin förmåga att omvandla trädgårdar och landskap genom flikar som kunde vikas över befintliga strukturer. Från ca 1825 finns också exempel på ”titt-skåp” som besökare till tunnelbygget under Themsen kunde köpa och i sen tid har Tove Jansson tillämpat samma teknik i sin barnbok ”Vad hände se´n” för att inte tala om adventskalendrar och teaterscener i form av utvikningsböcker.

   Metoden att perforera blad finns dokumenterad sedan medeltiden och senare i arkitekturritningar från 1600-talet när man ville åskådliggöra olika våningsplan eller för att markera förbindelseleder i samband med fästningsbyggen. Gruvkartering, lantmäteri och fortifikationen hänger samman.

   Till sist något om minnesalbum och tillfällesdokument. Människors behov av att befästa minnet av en upplevelse och inte minst att ha något att visa upp för vänner och bekanta är välkänt. Minnesalbum, Liber amicorum, blev populära redan på 1500-talet hos ståndspersoner och hos allmogen var minnestavlor populära framför allt under 1800-talet för att hugfästa minnet av en händelse – dop, bröllop etc. Akvarellmålningar, applikationer och silhuettklipp förekom redan under 2:a hälften av 1700-talet i detta avseende. Det finns dock ytterst få exempel på att gruvkartor utformats som minnesalbum. Det är sannolikt att tro att denna kartbok är ett beställningsarbete som utformats av Lars Terser på uppdrag av Anna Maria Schultz. Möjligen är det också Lars Terser som utformat ”Åminnelsebladet” men kanske hade Anna Maria och/eller hennes dotter, Maria Gustava, som hade konstnärliga anlag, sin hand med i spelet.

/Lennart Mörking

Om när jag visste något som inte Erik Hermelin visste

Författare: Peter Bodén

På ett Österlenantikvariat av det bättre slaget där innehavaren är av den trevligare sorten, köpte jag en bok som kom mig att tänka på en bra bokhistoria. Ni vet en av dessa ”fyndhistorier” som vi bokhandlare är fulla av. Det kan vara det enda vi samtalar om när vi träffas. Den ena historien avlöser den andra och nivån på fynden skruvas upp. Ett visst mått av skrytsamhet kan ofta anas mellan raderna.

Nu till saken; Vad köpte jag för bok?

Emanuel Swedenborg: Andlig dag-bok. Tryckt 1920 på P. A. Norstedts & Söners Förlag. Denna bok är bunden i ett fint samtida halvskinnband utan bokbindaretikett. Bägge omslagen är medbundna och på titelbladets högra hörn vilar en dedikation från översättaren Erik Hermelin.

”Herr Phil. Cand. Richard Hejll/ Högaktningsfullt/ från/ Övers.

I boken är instucket en minimal lapp. Den är som en förlängning av dedikationen. En estetisk finess. På lappen står det handskrivet av Erik Hermelin: [Med hjärtligt tack för Saertrycket om Kierkegaard, som jag läst flera gånger. Det ansluter sig till (samtidigt här med sänd i Bok om) Swedenborg: sid,: 27,28. (om bockar och drakar). Vördsamt Erik Hermelin. Lund 2/9 1938.]

Det som är intressant i sammanhanget är inte att Richard Hejll livet igenom var en obotlig nazist. Det verkligt intressanta är att denna översättning från latinet av Swedenborgs Andliga dag-bok, är att den länge ansetts som den första översättningen.

Erik Hermelin visste inte att en kvinna, kunnig i latin, hade översatt ”De verbo” 120 år tidigare. Nu har den kunskapen vandrat till våra medvetanden.

Det började som det brukar en vanlig höstdag. Jag besöker Antikmässan i Älvsjö. Nästan det första som händer är att min blick fångas upp av något som synes vara en spännande och vacker bok. En känd antikhandlare sträcker mig boken och säger – ”Det är bara en handskrift”. En svag men återhållen skälvning går genom den stackars bokhandlarkroppen. Vill ha!!! Vill köpa!!! Utan att veta vad det är jag håller i handen, så köper jag handskriften/ manuskriptet. Bunden i ett samtida band. Genom ett exlibris kunde jag läsa att handskriften tidigare har tillhört den kända boksamlaren John Pape. Den handskrivna titeln tydde på att det var något spännande jag köpt.

”De verbo” stod skrivet som titel. En ägarsignatur signalerade att det var en kvinna som varit den första ägaren. Petronella Sturtzenbecker, stod det skrivet i en sirlig piktur.

Efter några timmars skattletande på Antikmässan, vandrar jag stolt hemåt. Utan att veta vad, så visste jag att handskriften som låg inslagen i påsen var ett av mina vassaste fynd någonsin. Påsen vibrerade på något konstigt sätt, eller var det jag som otåligt höll på att gå upp i limningen i min iver att få börja forska i boken.

Rätt snart förstås att det är ”Om ordet” av Emanuel Swedenborg, som här översatts. Skriften är inte daterad men det är lätt att finna att Petronella Sturtzenbecker levde mellan 1761-1816. Hon var gift med Mårten Sturtzenbecker [1792-1836].

Nu när jag förstått att det är en handskrift med Swedenborganknytning så tillkallar jag Olle Hjern, expert på Emanuel Swedenborg. Olle och hans trevliga hustru, Susanna Åkerman-Hjern kommer till mitt antikvariat på Östgötagatan 20 i Stockholm. Vill minnas att Olle började darra lite lätt på handen när jag visade honom boken. Olle visste nog direkt vad det var för en raritet han blivit kallad för att tolka. Olle gjorde som man ska, han läste av sammanhanget och lade ihop detaljerna.

– Detta manuskript är troligen översatt från Swedenborgs egna original, sade Olle. Han visade stort intresse och sade till slut, – Vad kostar boken? – Den är inte till salu ÄNNU, sade jag och minns än idag Olles förskräckta min. Jag lovade dock att Olle som representerar en av de två Swedenborgskyrkor i Stockholm, skulle få första tjing när jag forskat klart.

Jag forskade vidare och förstod snart digniteten och raritetsgraden. En kvinna som kunde latin har runt sekelskiftet 1800 översatt Swedenborgs ”Om ordet”. Översättningen har sedan legat gömd i säkert flera boksamlingar. Erik Pape levde mellan 1889-1945. Handskriften stod i hans boksamling. Visste Erik vad jag kom att veta?

Denna berättelse kan i vissa sammanhang kännas rätt mossig och obetydlig. I kretsen runt Bokhistoriska sällskapet tror jag att väsentlighetsgraden ökar. Betydelsefullt i vår ”Lilla värld” men totalt obetydligt i ”Den stora världen” som styrs av ettor och nollor. Ibland tror jag att det är nollorna som är i majoritet.

Nåväl, vad hände med denna raritet?

Olle Hjern och Swedenborgskyrkan fick köpa handskriften. Om jag förstod det rätt så bekostades köpet av Swedenborgkyrkan i U. S. A.

Livet som antikvariatsbokhandlare kan ibland vara rätt enahanda när vi går mellan datorn och packbordet. Det behövs att vi då och då snubblar över en raritet. Det mest spännande är naturligtvis då ett fynd kan som detta ovan beskrivna, just ändra på historien. Dessa historier behövs för att smörja upp stämningen runt middagsbordet. Dessa historier behövs för att göra livet i bokvärlden meningsfull och livgivande.

Olle och Susanna Åkerman-Hjern lät trycka boken under titeln ”Om ordet av erfarenhet”. Swedenborgbiblioteket och The Lord´s New church i Pennsylvania, står som utgivare. Boken trycktes 2014. Susanna och Olle forskade vidare och jag ska nu citera ur Susannas efterord till boken.

[Emanuel Swedenborgs De verbo, Om Ordet av erfarenhet, beskriver principerna för hans korrespondenslära, om motsvarigheterna mellan värdsliga föremål och himmelska ting. Han såg att läsningen av heliga texter innehåller en inre mening dold bakom de bokstavliga raderna och tolkade Genesis och Exodus i enlighet med denna syn i flerbandsverket Arcana Coelestia, Himmelska hemligheter kom av trycket 1749. De verbo är således nyckeln till Swedenborgs andliga värld.]

[Texten översattes 1920 av Erik Hermelin. Han översatte i sin helhet, dvs i 17 kapitel. I Petronellas översättning är texten koncentrerad till 12 kapitel. Kärnan av budskapet lyser desto tydligare fram.]

[Det är den första svenska översättningen av De verbo från latinet och utarbetades i Pro Fide et Charitates krets av Swedenborgs-intresserade läsare.]

Avslutningsvis ska sägas att det inte finns något yrke som är så spännande som Antikvariatsbokhandlarens. Fynden och upptäckterna gör resan och mödan värd. Med stor tacksamhet och glädje tar jag nu första steget mot nästa fynd. Vi vet att det ligger och lurar på någon vind eller i någons källare. I vårt yrke ingår att vara en blandning mellan ett tryffelsvin och arkeolog, men det har jag skrivit om i ett annat sammanhang. Ofta hjälper det ”tredje sinnet” till, som i denna ovan beskrivna ”fyndhistoria”. Det ger en enorm glädje att se ett föremål växa från en hoper handskrivna bokstäver i en gammal bok, till att bli en ovärderlig raritet. Det är inte för inte att jag kommer att tänka på ”Den fula ankungen” av H.C. Andersen.

Idag är det lördag och jag väntar boksynta vänner till mitt Antikvariat på Grindsgatan 31. Det goda vinet är redan uppkorkat. Jag lovar er att det kommer att berättas både en och två ”fyndhistorier” och detta mellan ”Skål och vägg”.

Peter Bodén som driver Antikvariat Hundörat sedan 30 år önskar er en trevlig lördag.

Två volymer med Brusewitz-anknytning

Författare: Lars Reveman

För några år sedan gjorde BHS en lyckad utflykt på västkusten. Först besöktes den makalösa Brusewitzsamlingen på Ringsegården utanför Falkenberg och därefter det imposanta Myrdalbiblioteket i Varberg.

Att Jan Myrdal avled i slutet på förra året har nog de flesta noterat. I söndagens Svenska Dagbladet läste jag en runa över Håkan Janson, grundaren av den vackra Ringsegården och den stora Brusewitzsamlingen, något som kanske passerat mer obemärkt. Till skillnad mot några BHS vänner är jag ingen Brusewitzsamlare men är man intresserad av illustrerade böcker så går det inte att helt komma runt Brus. Nåväl det hela föranledde att jag plockade ner några volymer från hyllorna.

1962 företog Gunnar Brusewitz en resa till England och Selborne för att på ort och ställe vandra i Gilbert Whites fotspår för att få inspiration till illustrationen av den svenska utgåvan av det populära verket The Natural History of Selborne författad av Gilbert White och publicerad 1788. I samband med detta träffade han den naturintresserade engelska damen Miss Brooke som i mogen ålder gav sig iväg på ensamexpeditioner till jordens alla hörn. Mötet resulterade i en artikel i Svenska Dagbladet. För den som vill veta mer om Miss Brooke hänvisar jag till Gunnar Brusewitz mycket läsvärda Pärtkorgens hemligheter. Artikeln i Svenska Dagbladet föll i glömska men drygt trettio år senare kontaktades Brusewitz av Thorsten Sjölin och hans engelska hustru Rose Mary. Paret var verksamma i England som översättare och bad om tillstånd att få översätta artikeln om Miss Brooke samt en del annat material av Brusewitz. Thorsten Sjölin var en riktig nörd som bland annat samlade exklusiva böcker. Han lyckades övertala ägarna till Private Press förlaget Incline Press att publicera Brusewitz texterna på deras förlag. Resultatet blev The Amazing Miss Brooke and other essays written and illustrated by Gunnar Brusewitz Incline Press 1996. Boken trycktes i totalt 250 exemplar men med varianter. Min volym är ett av de femtio exemplaren på handgjort papper med rårivna snitt, kassett och signerad av såväl författare som översättare. Boken är dessutom tryfferad med en karta svenska frimärken av valören 5,50 med motiv med svenska upptäcktsresande: Erland Nordenskiöld, Eric von Rosen och Sten Bergman signerade Gunnar Brusewitz. Ett nog så exotiskt inslag för Incline Press engelska subskribenter.

Exotiskt var det även för mig när jag som valp lyckades övertala min farmor att vi skulle gå och lyssna på ett föredrag av Sten Bergman i aulan på Ängelholms läroverk. Jag lyssnade andäktigt till anförandet om kannibalerna på Nya Guinea och blyg men stolt vandrade jag efteråt fram till podiet och mottog vinsten på entrébiljetten ur föredragshållarens hand. Ett signerat exemplar av Min far är kannibal. Den blev mycket välläst.

Efter denna utvikning återgår vi till huvudfåran. Jag roar mig sparsamt med att lägga ut bilder och skriva om vissa av mina böcker på Instagram. Vid ett tillfälle skrev jag om denna bok, alltså Miss Brooke, och då frågade en god vän som driver ett Private Press förlag i England om det var samma Incline Press förlag som är verksamt idag. Svaret kom omedelbart från Graham Moss grundare och ägare av Incline Press: ”Nice to see in the wild. A favourite round here, so well written, translated, illustrated.”

Den andra volymen jag fastnade för har enbart indirekt anknytning till Brusewitz  DIKTER 12 BILDER utgiven 1983. Bilderna är skapade av konstnären Svenrobert Lundquist och dikterna av poeten, författaren med mera Björn von Rosen, son till upptäcktsresande på frimärket. Boken är tryckt på ett gröntonat handgjort papper från Lessebo vilket har sin egen historia. Pappret specialtillverkades 1939 för en kund i England men en lunta överskottspapper blev kvar i Lessebo. Detta vackra papper med rårivna snitt och skiftande färgnyanser användes för boken med de tolv dikterna och de tolv bilderna. Den begränsande mängden papper fick styra bokens omfång, sidantal och upplaga. Det är ett pappersband med konvolut tryckt i femtio exemplar. Vänstersidorna rymmer dikterna och högersidorna litografierna; dikt föder bild.

Min volym är exemplar nummer tre och har en dedikation med teckning ”Till Brus från Björn maj 1984”. Gunnar Brusewitz och Björn von Rosen var goda vänner och förenades inte minst genom ett stort intresse för naturen. Björn von Rosen har även skrivit och illustrerat den mycket charmiga lilla boken Samtal med en nötväcka. En bok jag funderat på att läsa om den gångna vintern när jag iakttagit två nötväckor som dagligen gästat trädgårdens fågelautomater. Jag får göra slag i saken om jag upptäcker att de häckar i trädgården eller dess närhet.

Låt oss återvända till diktverket – proveniensen styrks ytterligare genom att konvolutet är försett med Gunnar Brusewitz exlibris skapat av Karl-Erik Forsberg. Som en extra krydda finns längst bak i min bok en mycket porträttlik tuschteckning i A4 format utförd av Brusewitz föreställande von Rosen. Här kan man tala om cirkelgång vad gäller proveniensen.

Nog visar denna lilla bokhistoria på betydelsen av att äga en mindre boksamling. En impuls från läsningen av söndagens tidning leder till åtskilliga timmars stimulerande umgänge med och läsning av några böcker som samlat lite damm.

Falsterbo i april 2021 Lars Reveman

Yorick´s Sentimental Journey

Författare: Lennart Mörking

Den bok som jag skriver om här är varken sällsynt eller dyrbar men rymmer intressanta bokhistoriska aspekter inte minst vad gäller lundensisk bokhistoria.

      I höstas kom Björn Dals fina bok ”Bunden uti Lund” som handlar om det Berggrenska bokbinderiet. Naturligtvis läste jag den med stort intresse och bara några dagar senare passerar jag Patrik Anderssons antikvariat här i Lund. Några ouppackade kassar på golvet fångade mitt intresse.  Överst låg en liten oansenlig bok, Yorick´s Sentimental Journey, tryckt i Lund 1800. Det som fångade mitt intresse var dock klisteretiketten på insidan av bakre pärmen, ”Bunden af Joh. Berggren uti Lund”. Boken var ännu inte prissatt men redan dagen därpå hade vi gjort affär. Det var ingen stor utgift.

     Väl hemma kunde jag konstatera följande:

(Sterne, Laurence) Yorick´s Sentimental Journey. For H.F. Sjöbeck. Lund. J. Lundblad. 1800.

12:0. (8), 3-299, (1) s. Samtida nött halvskinnband med guldornerad rygg (signerat Joh. Berggren uti Lund). Inlagan något lagerfläckad. Samtida namnteckning, Samuel Allgulin.

     I boken finns också en förteckning över prenumeranter i Göteborg, Lund och Malmö. Med förord av Håkan Sjöbeck. Boken avslutas med ”An Epitaph for the Rev. Sterne´s Tombstone. By a Lady.

     Vilka var då de personer som nämns på titelbladet?  

Johan Lundblad (1753-1820) professor I romersk vältalighet och poesi, föreståndare för Lunds universitets bokauktionskammare 1784-1820, bibliotekarie hos biskop Celsius, boktryckare i Malmö och Lund, bokhandlare och han startade också Lunds första lånebibliotek. Esaias Tegner var en av hans lärjungar.

Håkan Fredrik Sjöbäck (1768-1828), universitetsbokhandlare, docent och adjunkt i moderna språk i Lund, läroboksförfattare samt föreståndare för universitetets bokauktionskammare 1823 och några år framöver. Han var son till bokbindaren Lars Sjöbäck och Anna Dorothea Bundt och bror till Elsa Maria som var gift med Johan Berggren och drev bokbinderiet efter hans död 1825.

Samuel Allgulin fick tyvärr ett kortvarigt liv. Han föddes 1786 och dog som student redan 1808. Hans mamma var Christina Helena Linné, hans morfar Samuel Linné som var yngre bror till Carl von Linné! Samuel Linné var präst i Stenbrohult och författare till Kort men Tillförlitelig Bij Sjötsel 1768.

Samma år, 1800, trycktes boken också på franska. Sedan tidigare (1790-91) fanns den på svenska och tanken var nog att boken, förutom en trevlig läsning, också skulle tjäna som övning i engelska språket.

Detta kan man väl kalla lundensisk bokhistoria!

Boken är i sig också mycket intressant och läsvärd. Den publicerades första gången 1768 och baseras på en resa till Frankrike och Italien som författaren, Laurence Sterne, gjorde 1765. Berättaren är Mr. Yorick, författarens lätt förklädda alter ego och boken skildrar hans olika äventyr. Boken blev mycket populär och inflytelserik och bidrog till att etablera reseskildringen som en dominerande genre under andra hälften av 1700-talet. Till skillnad från tidigare reseskildringar som betonade klassisk bildning och objektiva, opersonliga åsikter skildrar denna bok personliga känslor och åsikter rörande smak, seder och moral. 

Författaren Laurence Stern dog 1768 strax efter det att boken publicerats.

Boken kommer ständigt ut i nya upplagor!

Lennart Mörking

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Reichenbachs Taubenbuch ”Prov utan värde”

Författare: Berit Harrison

Inledning av Lars Reveman och Björn Dal:

Berit Harrison minns när en av maken Bertil Harrisons (1918-2002) praktverk inköptes. Bertil Harrisons Duvbibliotek donerades till Universitetsbiblioteket i Lund och ett urval av donationen visades i en fantastiskt fin utställning på UB Bibliotheca columbarum 2011. /Lars Reveman

Utöver den vanliga utställningsfoldern utgavs i A4 format:

förf. Lars Christiansen / Björn Dal,

Bibliotheca columbarum. Bertil Harrisons duvbibliotek. En introduktion till en specialsamling om duvor, duvsport och duvavel, donerad till Universitetsbiblioteket i Lund av Berit Harrison 2007.

Skrifter utgivna av universitetsbiblioteket i Lund, ny följd, 8, 2011;  (2) + 44 s., rikt ill. 

Sidorna (35-44) är omtryck av två artiklar av Bertil Harrison i Svensk Duvavelsförenings tidskrift 1945 och 1971.

Den lilla upplagan om 15 ex bands i hårda pärmar med röd klotrygg.

Och här följer Berits berättelse:

När antikvariatet i Berlin offererade Reichenbachs Taubenbuch, ett unikt bokverk med av författaren själv handkolorerade bilder av alla kända duvraser fanns ingen tvekan. Boken hörde hemma i duvboksamlingen. Priset var högt, men boken så exceptionellt viktig i en samling av böcker om duvor, en samling som innehöll det mesta som dittills getts ut i ämnet. Det av författaren själv kolorerade exemplaret av Taubenbuch, i stort format, vägande flera kilo, var ett måste.

Köpet blev klart. Boken skulle skickas från antikvariatet i Berlin till Klörup i Sverige. På den tiden ville Skatteverket ha mervärdeskatt på allt som privat köptes från ett annat land, så även på antikvariska böcker. Paket från utlandet skulle innehålla faktura med specificerat innehåll och värdet på varan för att kunna belastas med mervärdeskatt och det var tullverket som skötte administrationen från Göteborg. Både säljaren och köparen tyckte naturligtvis att det var onödigt – det handlade alltså om ganska mycket pengar med den procentsats som gällde och skulle fördyra inköpet än mer. Antikvariatet fick i uppdrag att använda det bästa sättet att skicka boken från Berlin till Klörup utan att gå vägen över tullverket.

Det gick en tid i nervös väntan och förväntan på det fantastiska tillskottet till biblioteket.

Det är lantbrevbäring i Klörup. Posten kommer en dag och postamannen tutar, eftersom försändelsen han har inte går ner i postlådan. Försändelsen är från Berlin. Ett stort tungt paket; innehåll ”Varuprov utan värde”, avsändare antikvariatet i Berlin.

Innehållet ”utan värde” var Reichenbachs Taubenbuch, hans eget exemplar med handkolorerade bilder av världens duvraser. Ett unikt exemplar, som nu alltså finns i Bertil Harrisons Duvbibliotek i Lund.

Antikvariatet i Berlin hade begärt motsvarande  30.000 kronor för Taubenbachs duvbok. Efter att den kommit med lantbrevbäraren som ”Varuprov utan värde” skulle den ju ändå betalas. Berlinföretaget hade en kontakt i Stockholm, en herr Löwennågonting  (minns inte hans namn) som övertagit Björk & Börjessons antikvariat på Drottninggatan i Stockholm, stängt butiken och flyttat böckerna till Uppsala, där han nu drev företaget. Och dessa båda gjorde nu tydligen affärer.

     Överenskommelsen planerat av Berlin-antikvariatet såg ut så här: Löwennågonting skulle vara på plats i en lägenhet i ett hus alldeles i början av Kungsgatan i Stockholm en söndag förmiddag för att ta emot pengarna. Det blev Berit som fick stoppa 30.000 kronor i handväskan och sedan ta bussen från Klörup till Malmö och därefter tåget till Stockholm. (Från Centralen till Kungsgatan blev det kanske taxi, minns inte.) I lägenheten fanns dock ingen herr Löwennågonting, han var i Uppsala, däremot en kvinna som fått i uppdrag att ta emot pengarna och lägga dem i ett kassaskåp som fanns på plats. Hon fick det tämligen tjocka kuvertet, la det i kassaskåpet och det blev jag som fick fråga om jag inte kunde få ett kvitto på att hon tagit emot pengarna. Kvitto fanns inte, men ett papper fick jag ”Mottagit 30.000 kronor”, daterat och en underskrift.

     Naturligtvis ordnades allting till det bästa, för alla parter. Finns det andra branscher där man litar så obetingat på varandra som i denna?

/Berit Harrison

Bibelläsning

Författare: Björn Dal

När jag nyligen såg en Figur-Bibel till salu på antikvariat.net blev det anledningen till att jag tog fram mitt exemplar (från 1777) och ägnade den en stund på långfredagen. De flesta av de 230 träsnitten har tidigare använts i Gustaf II Adolfs bibel (1618) och sedan för figurbibeln 1706 (inget komplett ex känt), 1739 och 1777.  Denna bilderbibel kan ses som en avlägsen utlöpare till Biblia pauperum, ’de fattigas bibel’, som finns i medeltida handskrifter och tryckt i blocktryck på 1400-talet.

När Horrn i Västerås ånyo trycker Figur-bibeln 1777 kan en och annan mjukt tilltryckt linjeram indikera att trästockarna blivit avgjutna i stilmetall. I alla fall är avtrycken ojämna, en och annan bild kan vara svårtydd av för lite eller för mycket svärta. Men ack en så charmig bok, som oftast inte överlevt utan spår av smuts och fett när bildernas detaljer studerats i brasans sken! Inte minst har bilderbibeln varit en tillgång för de icke läskunniga, och inspirerat den folkliga bildkonsten i tider av bildfattigdom.

Under mitt bibelstudium på långfredagen är det som annars imponerar mest den självklara datering som följer av att jorden skapades 4003 år före Jesus födelse. Världen hade här säkra uppgifter att inrätta sig efter. Så dateras historien,  Davids seger mot Goliat år 1119 och Susanna i badet 649 f.kr. Samma sak i nya testamentet, men där bjuder mitt exemplar av boken på ett par handskrivna detaljer som verkligen markerar med vilket allvar den bibliska historien studerades. En ägare till boken har räknat och prydligt noterat Jesus död på korset den 3:dje april ’kl. 3 e.m.’, och hans ålder vid tillfället, ’33 år, 3 månader, 2 dagar och 15 timmar.’  Vid den närliggande bilden av himmelsfärden den 14 maj preciseras livstiden ytterligare.

Undantaget Jesus framträdanden i bibliotekets böcker är hans närvaro i huset begränsad till en bonadsmålning av någon mästare hörande till Sunnerboskolan, som något respektlöst kapat vår Herre vid fotknölarna när han ’ upfar i Himmelen’. 

Den som vill läsa om Biblia pauperum rekommenderas den magnifika katalogen Blockbücher des Mittelalters (454 s.), utgiven av Gutenberg-Museum i Mainz 1991 (ISBN 3-8053-1387-X eller ISBN 3-8053-1257-1).

/Björn Dal, påsken 2021

Äntligen ett exlibris efter 60 år.

Författare: Jan Westin

När jag i tidiga tonår inledde min livslånga ”samlarkarriär” var den lilla handboken i ”När-Var-Hur-serien” Min hobby från 1948, som kanske en del jämnåriga kommer ihåg,min vägvisare. Med dess hjälp lärde jag mig samla allt från autografer till tidningsklipp, skriva accessionskatalog, lyssna på kortvågsradio, bygga modellflygplan, tala esperanto och stenografera. Boksamlingen från den tiden innehöll ju mest Biggles, indianböcker och Sten Bergmans upptäcktsresor. Men från mina tonår har jag bevarat en skiss i tusch till ett exlibris, som tyvärr aldrig kom längre än så.

Under alla år sedan dess har jag avundsjukt sneglat på alla ”riktiga boksamlares” exlibris, även om jag många gånger undrat över vilken koppling en del symboler, nakna damer och adliga vapen haft till vederbörandes boksamling. Jag har sökt råd hos olika experter, men har aldrig hittat någon konstnär som kunde teckna i en stil som jag gillade.

Brandskadade böcker ersatta

För några år sedan drabbades min son och hans familj, som bor i Skåne, av en förfärlig brand i sitt hus, som förstörde delar av det ganska stora biblioteket. För att ge lite tröst i bedrövelsen åtog jag mig att köpa nya antikvariska exemplar av de 100 viktigaste av de böcker, som gått till spillo av eld och sot. Jag fick då för mig att förse de nya böckerna med ett exlibris, som minde om branden, men ändå pekade framåt. På samma sätt som mitt tonårsexlibris var tecknat för hand, så tyckte jag att ett exlibris på 2000-talet kunde vara egentillverkat med hjälp av dator och scanner. Resultatet blev så här

Bilden är ”lånad” ur den första på svenska tryckta boken Dyalogus creaturarum moralizatus (Skapelsens sedelärande samtal) från 1483, tanken var att illustrera att med omvårdnad kan nytt liv spira. Den latinska sentensen är hemmagjord, men jag tyckte den passade till bilden: Det återskapade biblioteket efter branden 2009.  Stimulerad av detta försök och när de 100 böckerna var på plats i sina nya hyllor tog jag upp tanken på ett exlibris till mig själv igen. Till en början fortsatte jag på samma tema:

Jag gjorde många försök, men vart inte riktigt nöjd. Jag provade också med olika tänkvärda latinska sentenser. Jag tyckte det inte var helt fel att slå vakt om kontinuiteten bakåt, även för ett exlibris i modern form. Går man igenom gamla exlibris finns en uppsjö av sådana – mestadels latinska – deviser, mer eller mindre gångbara i dagens värld: Post tenebres spero lucem; Cum deo pro rege et patria; Scientia varia, veritas una; Cum libris non solus; Qui amat non laborat; Verba volent, scripta manet. Den gamle professorn på barnbördshuset i Göteborg, Emil Jerlov, fick fint till det med Amor populi fructus meus (Folkets kärlek min belöning). På Erik Axel Karlfeldts vackra exlibris står det Quia nominor vir. Något  svårtolkat men med betydelsen ”eftersom jag nämnes man”, kanske underförstått man = karlakarl. Men för min del kom det inte längre än till skisser, ibland när man hade en stund över.

Carolina Laudon

Vid utdelningen av Stena-stipendierna i Göteborg 2014 hade jag tillfälle att diskutera exlibris med Carolina Laudon, som var en av stipendiaterna. Hon är göteborgsbaserad, grafisk formgivare, konstnär och pedagog men ser nog helst att hon uppfattas som typsnittsdesigner. Mycket självständig men med Karl-Erik Forsberg svävande i bakgrunden. På senare år har hon bl a givit DN och Systembolaget ett nytt grafiskt ”ansikte”. Hennes arbete har uppmärksammats i olika sammanhang, 2012 fick hon det s k Berlingpriset på Kungl. Biblioteket.

Jag blev fascinerad av hennes arbete med bokstavsformgivning och kände att här fanns äntligen möjligheten att få hjälp med ett eget exlibris. Efter lite diskussion ställde hon också upp, men exlibris hade hon aldrig gjort tidigare. Målsättningen var att utformningen både skulle säga något om mig, men också spegla hennes arbetssätt. Jag var tidigt på det klara med att några medicinska ormar, slingrande kring stavar eller skålar, det skulle inte komma på fråga. Jag kunde tänka mig någon allusion på min hembygd, som är i Örgryte i östra Göteborg, stadsbarn från födseln, men det var svårt finna någon entydig symbol för mina röda tegelstenskvarter.

Så vi lekte istället med bokstäver: jag har alltid varit fascinerad av bokstäverna på gamla romerska inskriptioner och Carolina tog upp den tråden och lät mig se några olika förslag på ett antikiserande men ändå modernt personligt ”typsnitt”. Det blev då naturligt att också foga in en latinsk devis i exlibriset. Förstås med en blinkning bakåt i tiden, men också ett uttryck för min syn på bokägandet: Habent sua fata libelli = böcker har sina öden. Både i betydelsen att böcker gör sin resa, från en ägare till en annan; men också att den skrivna/formgivna/producerade boken går ett ovisst öde till mötes, omhuldad hos en läsare/ägare, förvandlad till makulatur hos en annan. Så till slut blev det så här

Exlibriset är tryckt av Mikael Rundqvist på det anrika Rundqvists boktryckeri i Göteborg. Så nu återstår bara att klistra in mitt bokägarmärke i några tusen volymer; jag har bestämt mig för att det får ske i den takt som det faller sig; varje gång jag tar ut en bok ur hyllan får den sitt märke.

Jan Westin

En omdiskuterad skrift av August Strindberg som utgivits på ett flertal förlag.

Författare: Lars Reveman

Vid ett av de få BHS arrangemang som genomfördes 2020 höll jag ett anförande om en liten udda skrift av Strindberg: ANVISNING ATT PÅ 60 MINUTER BLIVA KONSTKÄNNARE eller som titeln lyder i den första upplagan ANVISNING ATT PÅ 60 MINUTER BLIFVA KONSTKÄNNARE.

Skriften publicerades första gången 1877 och trycktes då av J. W. Holms Tryckeri i Stockholm i ett litet (9,7 *14 cm) ljusbrunt klammerhäftat pappersband på 16 sidor. Priset var 40 öre. Denna första upplaga är mycket rar och finns till skillnad mot samtliga senare upplagor inte i min lilla samling. Det anges inget författarnamn på omslag eller titelbladet men väl att detta är en översättning. På Kungliga Bibliotekets exemplar finns på titelbladet en tillskrift i blyerts [av Aug Strindberg].

Biblioteksbokhandeln gav 1946 ut den tredje upplagan i ett ljusgrönt klammerhäftat pappersband på 27 sidor till priset 1 krona + oms. Bandet var tryckt på Lindarnas Tryckeri i Falun och måtten är 10,2*13,2 cm. Även i denna upplaga anges att det är en ”Översättning” av Strindberg. Mitt exemplar har tillhört konsthandlare Gunnar Hjorthén, Göteborg och är försett med dennes exlibris samt med en tillägnan till honom från Bengt … (med svårtytt efternamn). Skriften är bunden av Hjorthéns favoritbokbindare Henning Jensen, Köpenhamn i ett blåmönstrat pappersband med mörkblå skinnetikett på främre pärm.

Vad är skriften Anvisning att på 60 minuter bliva konstkännare för bok? Den är utformad som ett lexikon från A till Ö och ett studium av boken är tänkt att göra läsaren till konstkännare. Uppslagsorden är en blandning av hur man såg på konst i slutet på 1800-talet och parodier eller rena skämt, fyndigt och spirituellt formulerat. Boken börjar med en ”Inledning” och den är försedd med en fotnot: ”Skriven för att läsas. Författaren anhåller om överseende, för att han avvikit från det vanliga bruket.” Så är tonen satt till det som komma skall. Några exempel:

B ”Besynnerligt, sällsamt. Uttalas mycket långsamt med armarna i kors och ögonbrynen sammandragna, med en djup begrundande min. Därigenom vinner kännaren tid att stilistiskt utarbeta sitt omdöme.”

F ”Fantasi. Som detta alldeles saknas i den moderna konsten, behöver kännaren ej veta något därom.”

Den fjärde upplagan utkom 1966 och ingår som en del i Tore Håkanssons bok Strindberg och konsten jämte Anvisning att på 60 minuter bliva konstkännare av August Strindberg varav 19 sidor vikts till Strindbergs text. Formatet är betydligt större än övriga utgåvor 17,2*19 cm i ett rött limhäftat pappersband med en bild av Daumier på främre pärmen Den sanna konstälskaren från 1847, pris 12 kronor. Boken trycktes på Berlingska Boktryckeriet i Lund och gavs ut på Gunnar Johanson-Thors Förlag, Lund; en man som vi definitivt är mer bekanta med som antikvariatsbokhandlare. Tore Håkansson skriver: ”Skriften utgavs som en Översättning men det kan nu inte råda något tvivel om att det är Strindbergs eget arbete.” Hela den kontext som kapitlet Strindberg och konsten frammanar understryker att detta var Tore Håkanssons fasta övertygelse.

T ”Talang. Sedan man klandrat alla enskildheterna i en bild, tillerkänner man målaren talang.”

Rundqvists Bokförlag och Boktryckeri, Göteborg låg bakom den femte upplagan. Ingen årtalsangivelse men boken är utgiven på 1960-70 talet. Ljusgrått klammerhäftat pappersband med vinröd bård (13,4*19 cm) 22 sidor. Bandet är försett med två vinjetter och tre illustrationer med konstutställningsmotiv men ingen information ges om vem illustratören är.

Den sjätte upplagan gavs ut av Folket i Bild Kulturfront 1999 som en hyllning till August Strindbergs 150-årsdag. Denna upplaga är den i särklass minsta till omfånget 7,5*10,6 cm, 32 sidor inklusive introduktion (samma som i andra upplagan) och efterskrift av professor Elias Cornell. Tryckt hos Baran, Stockholm. I skriften anges felaktigt att denna är den tredje upplagan.

Ä ”Ängslig. Kallas den teknik som med en sträng samvetsgrannhet utarbetar varje hårstrå eller varje blad särskilt.”

2001 gav bokförlaget Bakhåll, Lund ut den sjunde upplagan, tryckt på Novapress i Lund. Bandet är ett äggskalsfärgat, trådhäftat pappersband (12,2*19 cm) på 47 sidor med Strindberg avtecknad på den främre pärmen. I förordet av Peter Glas fastslås ännu en gång att Strindberg är upphovsmannen till verket och inte ”översättare”. Förordet beledsagas med tre foton på Strindberg.

Strindberg tillhörde förläggarstall Bonnier men värt att notera är att ingen av dessa upplagor är förlagd på Bonniers. Konsthistoriker Teddy Brunius har upptäckt att det finns ett tyskt original till denna skrift författat av Otto von Leixner utgivet 1877 i Berlin, det vill säga samma år som den första svenska upplagan. Detta skulle vederlägga teorin om Strindberg som något mer än ”översättare”. Eller är skriften översatt till tyska? Hur det nu än förhåller sig så förvarar jag min lilla samling i en egentillverkad Solanderlåda med rygg och pärmkanter i ödleskinn, handmålat pärm-papper samt klädd med svart flanell. Lådan har sina brister men är nog det bästa som jag har lyckats åstadkomma i detta hantverk. Den har två fackstorlekar och det mindre har utrymme kvar för upplagan från 1877. Har någon ett tips om var den kan finnas till ett rimligt pris så är jag mycket tacksam.

Falsterbo i mars 2021 Lars Reveman

Om en nyligen timad lyckosam fångst av spindlar på nätet

Författare: Björn Dal

Rubriken kan så här på senvintern associera till Sven Ingemar Ljunghs fina lilla uppsats i Vetenskapsakademins handlingar 1817, Om insect-fångst på is, men så är inte fallet: det handlar istället om att fånga ett rart exemplar av Clercks spindelbok på nätet!

Jag har ägnat mycken tid åt Carl Clerck och skrivit om honom och hans verk i flera sammanhang. Ibland kommer gamla kunskaper väl till pass! Så här i corona-tider har jag nog tillbringat mera tid än annars med att söka en och annan bok bland de miljoner man kan studera på sin skärm. Varför jag hamnade hos Clerck på ViaLibri den 14 februari vet jag inte riktigt – men så här såg de två första posterna ut:

Som alla ser är det ju en avsevärd prisskillnad på de båda exemplaren av Svenska Spindlar som här hamnat intill varandra. Jag blev naturligtvis genast nyfiken – varför ett så billigt exemplar, goda ex brukar i alla fall hamna kring 15.000 kronor – detta ex därtill i ett till synes praktfullt band? Av texten framgår strax att boken är komplett men exemplaret tydligen miserabelt: ”traces d´humidité visibles – papier jauni – relieure partiellement décolorée, coins choqués, usés, certains lacunaires, second plat tàché de peinture blanche”! Vattenskador och färgstänk förklarar så klart priset. Det såg också illa ut på ett par bilder, bl.a. titelbladet, men ett par detaljbilder av planschernas handkolorerade spindlar visade inga skador – jag tänkte att färgen borde ha börjat lösas upp om det varit riktigt vått.

Jag klickade i alla fram några flera bilder säljaren lagt ut och fastnade då för den här:

Ser inte boken ut att vara i tjockaste laget? Proportionerna stämmer inte med mina tre exemplar, de är tunnare, men digitala bilder kan ju lätt förvrängas – fast titelfältets text ser ju riktig ut. Kan det vara bundet av någon mindre begåvad bokbindare som valt alltför tjocka pärmar – nej, ryggen är professionellt utformad med röda skinnpåläggningar. Kan det verkligen vara ett exemplar på tjockt papper?? Clerck tog 22 exemplar på fint tjockt medianpapper, jag har kvar kopior på hans räkenskaper … ja men för tusan, är det möjligt???

Allt är möjligt i böckernas värld, och jag hade i alla fall inte svårt att övertyga mig själv – det kan vara ett av dess exemplar! Jag har en gång noterat att Österlund hade ett ex 1934 och B&B ett som följde i flera kataloger vid samma tid; de betingade höga priser, minst det dubbla mot ’vanliga’ exemplar. Det enda exemplar jag själv sett på medianpapper fanns i en privat samling kring 1970, kanske var det Österlunds ex, i ett grönt skinnband.

Måste få veta, jag tar chansen! Euron var just nere på 10 kronor jämnt, gynnsamt läge. Vem var nu säljaren … aj då, inget antikvariat, bara på franska eBay. Nåväl, ’Cabinet des Curieux’ i Paris. Jag googlar, så här ser det ut!

På måndag och tisdag försöker jag gå in och beställa boken på eBay, men misslyckas med alla lösenord, koder etc. Jag mejlar och försöker ringa. Ingen framgång. Unga begåvade människor klarar kanske sånt här bättre, frågar Tommy på Pixbo Books om hjälp. Han kör också fast, kanske frankofilen Torgny Schunnesson har någon försänkning i Paris som kan hjälpa? Men då kommer ett svar på mitt mejlade nödrop: «Je veux acheter votre livre de Clerck, Aranei Svecici, 1757! Comment faire ?? » – « C´est possible» !

Jag betalar direkt och hoppas – innehavaren av Cabinet des Curieux, monsieur Thierry Ruby, är inte bara vänlig utan också kvalificerad med ”Diplômé de l’École du Louvre – École du Louvre Graduated”. Boken skickas den 24 febr. och ankommer den 2 mars. Det var den säkrast förpackade bok jag någonsin fått mig tillsänd – paketet skulle kunna rymma 100 exemplar av Clercks spindelbok! Här ser ni låddan innan jag öppnade den, för jämförelse av storleken krönt med mitt exemplar av spindelverket med Kongl. Bibliothekets pärmexlibris!

Den väl förpackade spindelhistorien visade sig vara en fullträff: exemplaret är ett av de 22 som togs på fina medianpapperet, och vad bättre är, skicket är inte alls så dåligt som jag fruktat! Fuktskadorna är påtagliga på försättsen och de blanka bladen i början och slutet av boken; inlagan har synliga skador på titelbladet och de två följande bladen, liksom yttermarginalen på plansch 6 sist i bandet. Guldsnittet har i övrigt räddat inlagan, fuktskadan kan knappt skönjas på bladens övre marginal, i övrigt alldeles ren och fin inlaga. Det påtagliga vita färgstänket på bandets bakre pärm förefaller vara en plastfärg som låter sig lyftas bort prick för prick!

Bandet vållar mig huvudbry: kan det vara svenskt eller engelskt?  Det är märkligt nog bundet på grund fals (typ välskt band), alltså inte ett ’äkta’ franskt skinnband. De marmorerade försättsen känns typiskt franska. En etikett förkunnar att boken varit i Bailliere`s Londonfilial.

Det förbryllar alltid när fina band blivit misshandlade – hur kan det gå så, de utstrålar ju dyrbar skönhet! Jag skriver till säljaren Thierry Ruby och undrar om det finns någon känd bakgrundshistoria. Han berättar i ett mejl den 3e mars:

Hello monsieur Dal,

It was stored in the attic of a XIXth ceramic factory, near Etampes (city in Essonne). They started to restore the roof, and throw everithing in the street (hundreds of books, archives) 😟. A rag and bone man saved a part, sold to a local second hand shop, then a friend of mine (antique dealer) bought, and sold to me. Whith Clerck i bought surrealist bindings, xvith manuscrit…it was probably a nice library stored in this attic

A pity of ignorance . 

I’m glad now it’s in a safe place and appreciate.

Best regards

Thierry Ruby

Det händer förfärliga saker hela tiden! Ett bibliotek på vinden i en gammal byggnad kastas bara ner när taket ska repareras! Det var kanske en läcka där som skadat Clercken, eller regnade det när man rev? En lumpsamlare har ögon för saker som kan generera en slant, och från hand till hand hamnar boka så i Cabinet des Curieux (som för övrigt ser spännande ut, måste besökas när man nästa gång kommer till Paris!).

Nåväl, Clerck antecknade nogsamt den 5 maj 1757 att det hade blivit 498 exemplar av spindelhistorien, 474 på tryckpapper och 24 på medianpapper. Av de senare hade boktryckaren ’ skämt’ (fördärvat) 2, så det blev bara 22 ex på det dyrare papperet. Han antecknade noga att 17 av dessa skänktes och att han därefter hade 5 i behåll. Noggrant listar han också vilka som fick de dyrbara exemplaren, se bara:

’Konungen, Drotningen, Cron.Printzen, Martevil, Linnaeus, Schützer, Tessin, Scheffer, Palmstierna, K, Vet: Soc: i Upsal, K. Sv: Vet: Acad:, Unga Linnaeus, Vargentin, de Geer, Svab berg rådet, Bäck archiat:’ . Därtill alltså 5 ’i behåll’.

De flesta av dessa borde vara i behåll, men jag kan inte minnas mig ha sett något av dem. De två som svenska antikvariat hade till salu för nästan 100 år sedan bör också finnas bevarade. Återstår tre exemplar.

Ett av dessa exemplar ’överlever’ med nöd och näppe tack vare en lumpsamlare i den lilla staden Etampes fem mil söder om Paris! Det benämnes hädanefter ’Etampes-exemplaret’. Det ser ut att ha gjort en äventyrlig resa, i alla fall besökt Regent Street i London, men hur det hamnade på en vind i Etampes lär vi aldrig få veta. Fuktskadorna blir faktiskt mindre besvärande sedan jag kan föreställa mig hur de kommit till – de hör liksom mera naturligt till identiteten hos just detta exemplar. Nu känns det inte alls angeläget att försöka reducera spåren från bokens 263 år i människans tjänst. En av våra framstående antikvariatsbokhandlare har, om än i försäljningssyfte, uttryckt saken så att skavanken bara förstärker autenticiteten!  Denna bok är högst autentisk och nu på varsam vårdinrättning!

Visst är det fantastiskt intressant med alla dessa gamla böcker!

/Björn Dal

PS.  Jag drar mig till minnes en annan historia med Clercks spindelbok. Det var 1980-tal och jag målade lite på den tiden och då bland annat en aspfjäril på en bok. Bildens titel på utställningen i Odensbacken var ’Clercks aspfjäril’ – med hänvisning till en uppsats Clerck skrivit när han fångat den stora vackra fjärilen 1753. En besökare stannade upp vid tavlan, han kände igen namnet: ’Jag har en bok av en författare Clerck, jag samlar på snusdosor och köpte en låda med några sådana på en sommarauktion på Öland förra året. Betalade 6 kronor och i lådan var också lite andra saker, bland annat några böcker’. Jag häpnade förstås, han körde hem till närbelägna Örebro, hämtade boken och kom tillbaka. Det var ett fint exemplar av Clercks Svenska Spindlar, det blev lite som i Antikrundan när han fick veta att den ’var värd’ några tusen!

Jämförelse av uppslag på vanliga tryckpapperet och på medianpapperet, det tunnare tryckpapperet har en ojämnare yta.

Spindlar i gott sällskap, från vänster mina tre exemplar på tryckpapper: oskuret ex (bundet av Torsten Nilsson), brunt skinnband av vanlig typ (helt guldsnitt), brunt skinnband med Kongl. Bibliothekets pärmstämpel (stänkmarmorerade snitt) och Etampes-exemplaret på medianpapperet (olivgrönt skinnband, helt guldsnitt).